Gamla böcker

Är det bara jag som älskar gamla böcker? De behöver inte ens vara jätte gamla, bara någon har läst den innan. Det känns som att själva boken uppgraderas ett extra snäpp när man vet att någon annan har hållt i den och känt saker. Min absoluta favorit (om vi nu pratar loppade böcker) så är det Che Guevaras "The Motorcycle Diaries" som jag köpte för 3 pund i London. Den är verkligen sådär sönder läst av personen/personerna som hade den innan mig och jag blir bara glad av att se på den. Det känns ju mycket roligare än typ Hungerspelen som bara jag har läst. Det blir liksom som en historia om boken. Jag kan verkligen sitta och tänka på att en person har haft boken innan mig, och liksom tänka på hur den har haft det, var den har läst osv. Seriöst gör jag det jätte mycket.
Sen har jag också Kontiki av Thor Heyerdal som är gammal på riktigt, den är tryckt 1952, ingenting om man jämför med Che Guevaras. Den är röd med guldig text och jag bara älskar den.
Det är så himla mysigt med loppade böcker, och mycket bättre för miljön också. Så är ni på någon second hand/loppis, kolla i bokhyllorna, det kan ta ett tag men man hittar så många bra böcker man aldrig trott att man skulle läsa.

Harry Potter

Idag fick jag Harry Potter och de vises sten i födelsedagspresent, så nu är jag beredd. Jag har liksom missat Harry Potter hysterin, men nu är jag jätte sugen på att läsa den. Den verkar ju himla mysig. När jag var yngre började jag läsa i den, men då blev jag för rädd och kunde inte fortsätta. Det är liksom till och med att jag tycker det är lite pinsamt när jag säger att jag inte läst Harry Potter, de är ju typ verkligen jätte kända och sån nörd som jag är borde jag ha gjort det. Men, nu ska jag gå och läsa i den och typ fangirla lite för mig själv (utan att jag ens har börjat läsa i den, fattar ni mina höga förväntningar )
 

Recension: Konsten att ha sjukt låga förväntningar

***Detta är en text som jag skrev till en tidning, därör är upplägget lite annorlunda.***
 
”Jag heter Emanuel Kent.
Jag har en vän (Tore) och jag har aldrig blivit kysst.”

Så börjar Åsa Asptjärns senaste bok, Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Boken handlar om Emanuel Kent, som går i nian och är ganska konstig. I sitt rum har han en samling deodoranter (43 stycken), gardiner med nallar som har nattmössa på sig och en upplaga av räddaren i nöden. En dag kommer hans enda vän Tore inte till skolan. Emanuel ser sin chans att bli populär, men hur gör man egentligen? Fungerar det att ljuga om sin coolhet? Och vad har hänt med Tore?
När jag läste boken skrattade jag högt flera gånger. Emanuel gör ibland så dumma val att man bara vill ta ut honom och skaka om han. Ibland kan den bli lite barnslig, men samtidigt har den den där djupa bottnen lyser igenom. Den tar upp den ständiga  frågan för oss i den här åldern, hur blir man egentligen populär, och är det bra att vara det? Jag tycker boken tar upp ämnet bra, lite sådär smygande. Det är inget man tänker på när man läser den. Det är mer något man funderar på efteråt. Är det verkligen Emanuel som är så konstig, eller har han bara hamnat fel från början? Man får inga direkta svar på alla frågor, utan man får tolka det som man vill. Åsa har lyckats beskriva livet i en högstadieskola väldigt bra, i vissa böcker verkar det som att man skriver ur ett stadsperspektiv. Då känner jag att vi som går på lite mindre skolor blir bortglömda. Men i den här boken fångar hon verkligen atmosfären och stämningen i skolan. Jag skulle rekommendera den till personer som inte läser så mycket till vardags, eftersom den är väldigt lätt att komma in i. Samtidigt som den ändå har lite substans, vissa lättlästa böcker har ju bara händelser hela tiden. Det tycket jag inte att denna har. Om du vill läsa en bra, vanlig bok tycker jag att du ska välja den här.