Recension: Jag ger dig solen
Författare: Jandy Nelson
Sidor: 320
Vad handlar boken om?
Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.
Vad tycker jag om boken?
Jag läste ju Himlen börjar här ganska nyss och till en början var jag lite orolig över att de skullr vara lite för lika, kanske inte i historien men mer i språket och personerna. Men så var det inte, snarare tvärt om. Den enda likheten var att jag älskar båda två. June och Noah var så lika fast ändå så olika och det var så fint hela alltet bara. De första 100 sidorna gick väldigt segt och jag var ganska besviken men efter det blev jag kär. Allt var så himla fint och trasigt och jag kunde känna igen mig i så mycket, även om jag inte varit med om att någon av mina föräldrar dött, så är det andra känslor som finns där ändå. Att den växlade perspektiv och tidsgrej gjorde också att man kom mycket närmare och fick se det från två olika sätt. Då förstod man den andra på ett annat sätt, trots att det inte var under samma tid. Det var även skönt med så långa kapitel eftersom det hann hända så mycket, det liksom passade i den här. Texten liksom kröp under skinnet och stannade där, och det blir nog en bok jag kan läsa många, många gånger.
Men nu ska jag gå och se på Melodifestivalen och försöka att inte tröttna första kvarten...
