Recension: Strimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Sidor: 224
Vad handlar boken om?
Litauen 1941
Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva.
Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?
Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva.
Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?
Vad tycker jag om boken?
Nu när vi ändå har börjat med krigsrelaterade böcker kan vi ju fortsätta, och speciellt med tanke på att jag är i Polen och besöker koncentrationsläger fram tills på tisdag. Den här handlar dock inte om Hitlers andra världskrig, utan Stalins.
Stämningen i boken byggs upp hela, och man börjar läsa när Lina är precis som alla andra. Det är nog en av de hemskaste böckerna jag någonsin läst, den var så verklig och ett tag trodde jag verkligen att Lina hade funnits. Historierna kring Stalins övergrepp är inte så många, inte alls lika uppmärksammade, som de om Andra världskriget. Därför tror jag att det gör att man blir lite mer träffad.
Lina känns så stark, hon trotsar vad de säger på sitt eget sätt, genom att teckna. Och genom hela kriget behåller hon sin livsgnista, hon vägrar ge upp. Det är en sak jag beundrar, hennes mod och styrka. Även människorna kring henne som inte heller har det lättaste, men ändå delar med sig och försöker få alla att hålla ut. Att de behåller sin mänsklighet, trots att alla försöker ta den ifrån dem.