Recension: Oceanen vid vägens slut

Författare: Neil Gaiman
Sidor: 218
 
Vad handlar boken om?
En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.
 
Vad tycker jag om boken?
Tidigare har jag inte läst något av Neil, men jag har länge velat. Flera gånger har jag lånat hem Amerikanska gudar men aldrig riktigt tagit mig för att komma igenom de tio första sidorna. Därför blev jag mycket glad när jag såg att Oceanen vid vägens slut hade kommit in på biblioteket eftersom den är lite tunnare men verkar minst lika bra. Och bra var den verkligen. Jag läste den snabbt som attan och ville mest bara läsa hela tiden. Nu har jag den inte i jätte färskt minne, men jag vet att jag verkligen gillade den. Huvudpersonen (som jag just nu inte kommer på vad han heter) tyckte jag dock inteså mycket om, han var så tjatig och gnällig hela tiden. Lettie däremot var ju supercool. Jag tycker att boken målade väldigt fint, både känslor och miljöer blev väldigt tydliga för mig. Och slutet var bara underbart. Det här är lite en sådan bok som man skulle vilja skriva själv, liksom trollbindande från första sidan.

Kommentera här: