Recension: Ramona
Triggervarning: Självskadebeteende
Författare: Marta Söderberg
Sidor: 288
Vad handlar boken om?
Ramona är sexton år och har precis fått komma hem igen, efter flera år på olika vårdavdelningar och ungdomshem. År av låsta dörrar, undansmugglade glasskärvor och akutbesök. Nu ska hon vara vanlig tonåring igen, men hur är man det? Hur gör man för att inte känna sig som en förlorare när alla runt omkring är så normala och aldrig kan fatta hur det känns att ha en svindlande avgrund inuti? Så träffar hon Mark, som får värmen att sprida sig i bröstet. Men hur ska man våga närma sig någon när man gång på gång blivit sviken, inte minst av sig själv?
Vad tycker jag om boken?
Jag tyckte att den här boken var väldigt bra, den beskrev känslorna hos Ramona så verkligt. Först trodde jag inte att boken skulle vara så seriös som den var, utan att den mer skulle handla om hur hon tog sig tillbaka till livet (ungefär som My Mad Fat Diary för er som sett den) men det mesta kretsade kring hennes ångest och självskadebeteende. Det tror jag är viktigt för det pratar vi nästan aldrig om, speciellt inte när man har så svåra problem som hon har. Det är lätt att det skrattas bort.
Jag gillade verkligen Ramona och hur det byggdes upp att man tyckte om henne mer och mer. Från början tyckte jag nog att hon var ganska tråkig och jobbig, men i slutet var allt jag kunde tänka på att hon skulle överleva. Det var även fint att man liksom fick följa hennes olika vänskapsrelationer, för det var verkligen vitt skilda. Hennes bästa kompis som alltid funnits där och som hela tiden vill att hon ska bli bättre, men förstår inte riktigt att det viktigaste är att bara finnas där, inte andas i fyrkant eller att röra på sig. Deras vänskap utvecklades himla mycket under bokens gång.
Det bästa med denna var nog att det gick så snabbt, jag tänkte inte ens på att jag läste. Sen kanske jag sträckläste den på en dag också, men ändå. Det kändes som om man var väldigt närvarande hela tiden i boken, som om man var en filmkamera som var där, samtidigt som det fanns en liten i hennes hjärna. Mycket var poetiskt och fint och man kunde känna igen sig. Jag kan tro att många har lätt att ta till sig den för det, samtidigt som man kan må jätte dåligt av den. För den får mig ändå att må dåligt, jag mådde helt ärligt inte så bra när jag läste den. Det är coolt hur mycket det kan påverka.
Väldigt nyfiken på den här! Ser jag den på bibblan ska jag nog plocka på mig den... :)