Recension: Konsten att ha sjukt låga förväntningar
***Detta är en text som jag skrev till en tidning, därör är upplägget lite annorlunda.***
”Jag heter Emanuel Kent.
Jag har en vän (Tore) och jag har aldrig blivit kysst.”
Så börjar Åsa Asptjärns senaste bok, Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Boken handlar om Emanuel Kent, som går i nian och är ganska konstig. I sitt rum har han en samling deodoranter (43 stycken), gardiner med nallar som har nattmössa på sig och en upplaga av räddaren i nöden. En dag kommer hans enda vän Tore inte till skolan. Emanuel ser sin chans att bli populär, men hur gör man egentligen? Fungerar det att ljuga om sin coolhet? Och vad har hänt med Tore?
När jag läste boken skrattade jag högt flera gånger. Emanuel gör ibland så dumma val att man bara vill ta ut honom och skaka om han. Ibland kan den bli lite barnslig, men samtidigt har den den där djupa bottnen lyser igenom. Den tar upp den ständiga frågan för oss i den här åldern, hur blir man egentligen populär, och är det bra att vara det? Jag tycker boken tar upp ämnet bra, lite sådär smygande. Det är inget man tänker på när man läser den. Det är mer något man funderar på efteråt. Är det verkligen Emanuel som är så konstig, eller har han bara hamnat fel från början? Man får inga direkta svar på alla frågor, utan man får tolka det som man vill. Åsa har lyckats beskriva livet i en högstadieskola väldigt bra, i vissa böcker verkar det som att man skriver ur ett stadsperspektiv. Då känner jag att vi som går på lite mindre skolor blir bortglömda. Men i den här boken fångar hon verkligen atmosfären och stämningen i skolan. Jag skulle rekommendera den till personer som inte läser så mycket till vardags, eftersom den är väldigt lätt att komma in i. Samtidigt som den ändå har lite substans, vissa lättlästa böcker har ju bara händelser hela tiden. Det tycket jag inte att denna har. Om du vill läsa en bra, vanlig bok tycker jag att du ska välja den här.
Jag har en vän (Tore) och jag har aldrig blivit kysst.”
Så börjar Åsa Asptjärns senaste bok, Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Boken handlar om Emanuel Kent, som går i nian och är ganska konstig. I sitt rum har han en samling deodoranter (43 stycken), gardiner med nallar som har nattmössa på sig och en upplaga av räddaren i nöden. En dag kommer hans enda vän Tore inte till skolan. Emanuel ser sin chans att bli populär, men hur gör man egentligen? Fungerar det att ljuga om sin coolhet? Och vad har hänt med Tore?
När jag läste boken skrattade jag högt flera gånger. Emanuel gör ibland så dumma val att man bara vill ta ut honom och skaka om han. Ibland kan den bli lite barnslig, men samtidigt har den den där djupa bottnen lyser igenom. Den tar upp den ständiga frågan för oss i den här åldern, hur blir man egentligen populär, och är det bra att vara det? Jag tycker boken tar upp ämnet bra, lite sådär smygande. Det är inget man tänker på när man läser den. Det är mer något man funderar på efteråt. Är det verkligen Emanuel som är så konstig, eller har han bara hamnat fel från början? Man får inga direkta svar på alla frågor, utan man får tolka det som man vill. Åsa har lyckats beskriva livet i en högstadieskola väldigt bra, i vissa böcker verkar det som att man skriver ur ett stadsperspektiv. Då känner jag att vi som går på lite mindre skolor blir bortglömda. Men i den här boken fångar hon verkligen atmosfären och stämningen i skolan. Jag skulle rekommendera den till personer som inte läser så mycket till vardags, eftersom den är väldigt lätt att komma in i. Samtidigt som den ändå har lite substans, vissa lättlästa böcker har ju bara händelser hela tiden. Det tycket jag inte att denna har. Om du vill läsa en bra, vanlig bok tycker jag att du ska välja den här.